”Ärade kollega i änglarnas språk”, så brukade spelmannen, skomakaren, berättaren, skalden mm August Strömberg i Jät börja sina brev när han skrev till författare och andra kulturpersonligheter. Med all sin stora dokumentation och egna skapelser var Strömberg något av en husgud för oss i gruppen Sågskäras tidiga år. Nu har vi, några ur den nu insomnade men lättväckta gruppen, fått glädjen att tillsammans med arkivarien och manusförfattaren Mathias Boström och bluesskådespelaren Mats Sturesson göra berättarkonserten ”Gubbanöjen och skaldevärk” med August Strömberg och hans låt-och berättarskatt i centrum.
Förutom bra låtar och mustiga berättelser ger manuset en så fin bild av både Strömberg med sin konstnärliga längtan och fräcka tjyvgrepp i en tid då mat på bordet var långt ifrån självklart.
En rolig sak med traditionsmusik är att själva musiken alltid bär med sig något mer. Fastän jag har spelat dessa låtar och läst berättelserna så många gånger går det alltid att hitta nya guldkorn. För mig är det skomakarlivet. August ville inte alls vara skomakare, men blev så illa tvungen. Mathias berättar hur skomakaren gick hem till sin kund, flyttade in och stannade tills skorna till familjen var färdiga. Plötligt fick en av mina gamla ärvda möbler liv! Den lilla kistan som fått höga ben och ådringsmålning och som alltid gått under namnet ”Morfars låda” eller ”Skomakarkistan”. Det var den min mammas morfar bar kring på, utan ben förstås, när han gick runt till torp och gårdar här i trakten. Kistan ärvdes sedan av hans son Anton Rudin, som förutom skomakandet var, soldat och även nåt länsmans-aktigt då han var en av få i sin generation som kunde läsa och skriva. Och som lärde så många visor till sin lill-dotter Astrid, min mormor.
En speciell känsla när man upplever hur allt hänger ihop, när musiken nästan inte går att bryta loss till att bli endast musik. Det gillar jag. Välkomna på vår berättarkonsert på Korrö Loge!
Balladsångerskan 