Sedan lite mer än fyra år har jag skrivit haiku-dikter som jag då och då publicerat på Facebook och Instagram med hashtaggen #dagenshaiku. Att skriva dessa små dikter på tre rader om fem, sju respektive fem stavelser, karga ord och om möjligt en vink om årstiden, har varit som att hitta små meditativa ögonblick och låta dem få ord. Ord som får plats i den strängt trånga formen. Jag har alltid fascinerats av utmaningen att skapa med begränsning. Den fantastiske skådespelaren Ulf Palme, en god vän som blev min första mentor i skapandets konst, gav mig metaforen med pappersdraken – för att draken flyga till väders måste du stå på marken och hålla i snöret, hålla emot. Om du släpper snöret kraschar draken! ”Pappersdrake” var namnet på hans bok med dikter, jag tonsatte flera av dem. Tanken var att vi skulle göra en gemensam skiva, men det blev inget med det pga Ulfs otroligt dåliga självförtroende och massiva scenskräck.
Nåväl, nu släpper jag en egen diktbok, en halv evighet senare. Överraskande nog.
Eftersom dikterna skrivits lite då och då under flera år var det egentligen bara att leta upp den, krafsa ihop dem, sortera dem efter när på året de var skrivna, lägga till ett och annat av mina foton och skicka till min eminenta förläggare på bokförlaget Atremi. Lite en känsla av att skörda något man inte märkt att man hade sått…
En skön grej med att skriva haiku, är att attityden och sättet att använda orden är så likt poesin i medeltida ballader, som ju är det jag sysslat allra mest med under den här halva evigheten. Att hålla sig till det jag ser och hör, låta känslor och värderingar vänta, inga onödiga ord. Det har varit en läcker lek som känns bekant och självklar för den som gottar sig i balladträsket. Att ge bilden och ljudet och sedan lämna över till läsaren eller lyssnaren som får möta upp med sin egen fantasi.
