Två steg framåt, ett tillbaka. Sånt är livet och så är steget när vi dansar våra medeltida ballader. Efter ett tufft 2018, där stegen framåt var både korta och glesa, är det nu dags att ta ett djupt andetag och låta vinden blåsa i ryggen så stegen blir lite större och stadigare.
Ja, 2018. Det var året då jag miste min älskade man och därmed min bäste spelkamrat, Toste Länne. Det var också året då jag startade min kör Tradidá, började skriva dikter, låtar och körarrangemang och det var året då jag blev guide i Linköping. Och det var året när jag insåg hur oändligt mycket musiken betyder för mig, hur den räddar mig gång på gång. Samt, sist men inte minst, hur mycket vänskap och kärlek som finns runtomkring mig.
Nu har 2019 smugit igång, vårsolen börjar värma, fåglarna byter läte. Kören – som egentligen är två, en i Kisa och en i Linköping, men ändå en – har kommit igång och fått flera nya sångare. Slaka Balladforum, mitt kära balladgäng, har spelat in en balladskiva sjungandes och dansandes! Vi har också fått ett LEADER-projekt beviljat, ett mikroprojekt som en förstudie till ett stooort projekt vi ruvar på! Mikroprojektet betyder att vi åker på ett studiebesök till finfina 30-årsjubilerande Ljungby Berättarfestival 13-16 juni. Och självklart kommer vi att medverka på festivalen.
Min och David Siljats duo LännePersson&Siljat laddar för att göra comeback i mars, sen går det finfint att boka oss. I mars ska jag också ha ett par workshops, en i Växjö om min bok Källan i Slaka, och en i Borghamn om att blåsa liv i visor från gamla handskrifter – ”Spelmansböcker för spelmän och dansare”.
Nu har jag bytt bild här på sidan. Känns bra med en bild där jag sitter framför konstnären Ulf Ascans bild av mig och Toste, när vi spelade ihop en dag för länge länge sen.
Åkej två steg framåt, ett tillbaka, ska vi säga så?
