Jag minns det så väl, ögonblicket då den öppnade sig. Den här märkliga melodin med ett minimum av toner som tycktes hänga i luften utan att nånsin landa, enkel men ändå så pass hypnotisk att den ändå var värd att fånga.
Det var i Sågskäras ungdom, 1980-tal, vi hade väl börjat samla låtar till vår första skiva (LP som skulle ges ut på Hurv) och vår arkivdetektiv Magnus Gustafsson hade hittat låten som Carl-Erik Södling hade tecknat ned efter Gubben Tjäder i Värnamo. Vid denna tid experimenterade Sågskäras fiolspelmän med olika omstämningar och ”Gotthard Sjöman-stämning” (en ters ned och bassträngen i fiss) var favoriten just då.
Iallafall så satt jag där i mitt musikrum i Linneryd med min harpa, ett enkelt instrument i normalstämning, och famlade på måfå… och plötsligt lät sig låten fångas! Och – dessutom borde det jag gjorde på harpan kunna funka till sjömanstämda fioler!
Nästa scen i mitt minne är en vacker sal i en herrgård nånstans på Öland, där jag presenterade min fångst för Magnus (Gustafsson) och Toste (Länne). Ett laddat ögonblick… och poof så satt den där med klang och gung och kärvsnyggt intro! Vi körde den på ett par spelningar på Öland den helgen och sedan tog vi den med till gruppen där vi adderade Erik Hectors hummel och fick ytterligare en klangvariation.
Jo, låten kom med på skivan Sågskära, på vår samlings-CD Skärvor och på CD-boxen Årsringar. Visan har senare även spelats in av Rosenbergs sjua, Åkervinda, Hazelius & Hedin, Anna Cederquist och norska Fotefar.
I senaste numret av Spelfot, Smålands Spelmansförbunds medlemstidning, skriver Mathias Boström om visan under rubriken Fotnot från arkivet. Han har hittat mycket spännande att berätta, läs nedan, läs!
”Jag haver ingen kärare,
allt uppå denna jord,
än vännen som jag haver i mitt sinne…”
Denna kärleksvisa har blivit en modern folkmusikalisk hit sedan gruppen Sågskära plockade upp den på repertoaren och spelade in den på skiva 1989. Visan har senare även spelats in av Rosenbergs sjua, Åkervinda, Hazelius & Hedin, Anna Cederquist och norska Fotefar. I samtliga fall är text och melodi säkerligen hämtade från Sågskäras version, som i sin tur bygger på en uppteckning som Carl Erik Södling gjorde efter ”Gubben Tjäder” i Värnamo, sannolikt 1876.
Fynd i skillingtryck
Jag har alltid betraktat denna visa som en kort, folklig kärleksvisa av det olyckliga slaget. Därför blev jag förvånad när jag i slutet av september i år hittade visan i ett vistryck (skillingtryck) från mitten av 1800-talet i George Stephens samling i Växjö stadsbibliotek. Här hade visan hela 18 strofer, den ena sorgligare än den andra. Vid det tillfället letade jag efter lämpligt material till ett föredrag i samband med bibliotekets 350-årsjubileum, och då fanns det inte tillfälle till fördjupning. Därefter har jag gjort en liten undersökning, som är lagom att presentera som en fotnot i Spelfot.
En visa i ensam majestät
I Stephens skillingtryckssamling återfinns ”Jag haver ingen kärare” i fem tryck från 1840- och 1850-talen. Vid en sökning i Svenskt visarkivs skillingtrycksregister framgick dock att det äldsta kända trycket av visan var från 1808. Vid ett besök på Kungl. Biblioteket beställde jag fram trycket och fick i min hand det lilla åttasidiga häftet. Det var tryckt i Växjö 1808, innehåller endast denna visa och har följande text på titelbladet (här något moderniserad):
En alldeles ny, eftertänklig och skön kärleksvisa, som börjar således: ”Jag haver ingen kärare allt uppå denna jord” etc., och sjunges som: ”Af ängslan mitt sinne är slagit så hårt” etc.
Denna visa är författad av en piga, som blivit övergiven av sin fästman, sedan de varit sinsemellan förlovade i flera år, vid namn A. A. D. i Kronobergs län, Konga härad och Linneryds socken.
Visan omtrycktes som ett självständigt skillingtryck i Växjö 1809, 1815 och 1818 och eventuellt i Norrköping 1819. I de två sistnämnda Växjö-trycken framgår att det var Kungl. Gymnasietryckeriet som gav ut den och att visan kostade 1 skilling banko att köpa. Här passade man dessutom på att lägga till en moralisk pekpinne: ”Denna visa är författad av en piga, som blivit, som Gunås ofta sker i våra trolösa tider, särdeles om Passionen får råda över Förnuftet, övergiven av sin fästman” osv.
En slagdänga i södra Sverige
Från och med 1822 ingår ”Jag haver ingen kärare” som en av flera visor i samma tryck. Sista gången visan trycks i Växjö är 1822 och därefter ingår den i skillingtryck i Linköping 1839, 1840, 1842, Västervik 1841, 1842, Lund 1846 och Kalmar 1853, 1854, 1855. Åtminstone 15 gånger under ett halvt sekel trycktes visan i skillingtryck, så den måste ha slagit an hos folk även på den tiden – åtminstone i sådan utsträckning att det ansågs värt för tryckerierna att ge ut visan igen. Tryckorterna är koncentrerade kring Småland och Östergötland, med en skånsk avstickare. Det är lite anmärkningsvärt att ”Jag haver ingen kärare” under sin långa tid i cirkulation aldrig gavs ut i Stockholm eller togs upp av tryckerier längre norrut.
Texten
I skillingtrycken finns visans text i två versioner: en lång och en kort. När ”Jag haver ingen kärare” gavs ut i Linköping fr. o. m. 1839 och i Västervik några år senare trycktes endast 10 av de 18 stroferna. Eftersom det är en lyrisk visa utan direkt handling spelar det ju mindre roll ifall man drar ifrån eller lägger till några strofer. I skillingtrycken med 10 strofer är dock vissa formuleringar och ordningen på stroferna delvis omkastade, vilket tyder på att förlagan inte varit det ursprungliga trycket utan snarare att någon har lärt sig visan och därefter, med de förändringar som hör till ett muntligt traderande, förmedlat den till tryck igen – detta var inte något ovanligt. I vistrycken från Kalmar på 1850-talet är alla 18 strofer med igen, så här är förlagan sannolikt de äldre Växjö-trycken. I skillingtrycket från Lund har visan 17 strofer som också är något omkastade. Förklaringen framgår av trycket där det efter vistexten står att läsa: ”Till trycket befordrat af Ingri Bengts Dotter”.
I de äldsta vistrycken från Växjö anges en författare till visan: pigan ”A. A. D.”, vilket sannolikt ska utläsas Anna Andersdotter eller något liknande, från Linneryd. Det var emellertid vanligt att visor, för att förstärka deras känslomässiga påverkan hos sångarna och åhörarna, utgavs för att vara skrivna av andra än de i själva verket var. Med tanke på visans längd, 18 strofer, och av stilen att döma så skulle jag inte bli förvånad ifall den verklige författaren till ”Jag haver ingen kärare” snarare står att finna i närheten till Växjös domkyrka och gymnasium – vi vet inte. Men det är onekligen en kittlande känsla av att en hemlig cirkel sluts när Sågskäras Marie Länne Persson, med rötter och hus i Linneryd, utan att veta om det har sjungit visan som kan ha diktats ett par hundra år tidigare av en kvinna från samma trakt.
Melodierna
Noter trycktes aldrig i skillingtryck, men däremot fanns ofta melodihänvisningar till andra visor eller psalmer vars melodier kunde användas till den aktuella texten. I de första trycken från Växjö och det från Västervik 1841 anges att melodin till visan ”Af ängslan mitt sinne är slagit så hårt” skulle användas här. Hur den visans melodi går är dessvärre inte känt. Det vi vet är att ”Jag haver ingen kärare” upptecknades tre gånger under 1800-talet. Som tidigare nämnts upptecknade Södling visan i Värnamo 1876. Levin Christian Wiede upptecknade på 1840-talet ”Jag haver ingen kärare” två gånger på Vikbolandet. Hans uppteckningar har två olika melodier som i båda fallen är olika den som Tjäder sjöng i Värnamo. Wiede skriver i en kommentar till en av sina uppteckningar att han anser att den här visan är ”en af våra bättre bondvisor”, att den ”sjunges temmeligen allmänt”, men att han inte lyckats få tag i ett fullständigt exemplar av visan i tryck – av de många trycken att döma tycks det som att Wiede inte letade tillräckligt intensivt.
Försvinnande och återkomst
När Wiede gjorde sina uppteckningar var ”Jag haver ingen kärare” fortfarande en aktuell visa och när Södling skrev ner den hade det gått drygt 20 år efter det sista kända trycket. I uppteckningarna är det endast ett par strofer av texten som dokumenterades. Det kan tyda på att endast visans början levde kvar i folktraditionen, men lika väl kan det avspegla att upptecknarna tyckte att det räckte med att samla in ett par strofer. ”Jag haver ingen kärare” tycks inte ha levt kvar så länge i folkminnet efter att skillingtrycken slutade att ges ut – i varje fall dök den inte upp när visor insamlades. Det blev en nytt medieformat, ljudinspelningen, som kom att bli visans nya plattform för dess återvunna popularitet och spridning från och med slutet av 1980-talet.
Mathias Boström, chef för Smålands Musikarkiv
Här kan du höra Jag haver ingen kärare på Sågskära på Youtubelänk med Linnea Risingers fina bildspel
Och här är alla verserna från Skillingtrycken:
En alldeles Ny, eftertänkelig och skön Kärleks-Wisa
- Jag hafwer ingen kärare alt uppå denna jord
Än dig, min lilla wän, den jag har i mitt sinne;
Mitt hjera är bundit alt med en sorg så stor,
Där af mina tårar nu rinna
För dig, min lilla wän, den jag har i mitt sinn;
Jag önskar af alt hjerta du skulle bli min,
Men kanske jag är alt för ringa. - Nog wet jag du kan dig en rikare få,
Ja, dig uti werlden utleta:
För mången en de sträfwa efter rikedom stor,
Men kunna finna den som sig förtretar.
Men Gud gifwe mig min lilla del!
Hwem kan nu här lefwa och intet hafwa fel,
Om den skall nu Menniska heta? - Men ett uppriktigt hjerta du finna skall hos mig;
Fast jag inga rikedomar hafwer,
Så tror jag att Herren han hjelper wäl mig;
Fast jag inga wänner nu hafwer,
Som mig tjäna här i denna tunga wär;
Nu får jag här lefwa med sorg och beswär:
Gud hjelpe mig tiden att slita! - Nu må jag wäl liknas wid Fogelen på qwist,
Som hafwer ingen huldan at wänta;
Nu hafwer jag ingen och det är sant och wisst,
Som mig uti werlden will hjelpa;
Utan alla de wilja nu förföra mig,
Och öka den sorgen som jag bär för dig,
Han gör mina dagar så dryga.
- Ty orden uti munnen de äro väl söt,
Men hjertat ett annat det menar;
Det må jag wäl likna wid ett torrt träd,
Som hafwer als inga färska grenar:
Huru skulle man wänta någon fruckt derutaf,
När som det borttorkas hwar dag ifrån dag,
Och det så alldeles bortwissnar?
- Fast falskhetens tungor de nu förföra mig,
Ja, deras hjertan äro så hala;
Det blifwer wäl en gång de så swara hwar för sig:
Hwem kan nu här neka dem tala?
När wi en gång alla för domen skall stå,
Då få wi wäl weta huru wi då lefwat har:
Hwad skola wi då Herran Gud swara? - Nu är all min glädje förwänd uti sorg,
Och tröst på jorden jag ej mer finner;
Det kan nu wäl ingen undra deruppå
Om mina tårar så strida nu rinner
Ur mina ögon små hwar dag ifrån dag,
Til dess at jag lägges ner i den tysta graf,
Där wi en gång alla skola hwila.
- Nu är det så tungt uti min ungdoms år,
At hjertat mitt skall wara så bedröfwat;
Det är just för dig min aldra käraste wän,
För det du mig så mången gång har lofwat
Att du aldrig skulle såhärna swika mig;
Men en gång så kan du det få ångra dig:
Ja, Herren kan omwända ditt sinne.
- Men har du ditt hjerta ifrån mig bortwändt,
Och mig aldeles öfwergifwit,
Det jag aldrig trodde at så skullat händt,
Jag tänkte du mig trogen skolat bliwit;
Men, ack! såkalte wän, glöm aldrig mig bort,
För om jag nu komme långt på en annan ort,
Jag had dig likwäl uti mitt hjerta.
- Men skulle nu min ögon så skåda en annan i din famn,
Där af månde hjertat mitt brista;
Det är alt för dig min lille käre wän,
Om jag dig skulle bortmista,
Som jag har så kär uti mitt unga lif,
Som aldrig uti werlden kan förändra sig:
Nej aldrig jag dig öfwergifwer.
- Fast åren de äro nu för mig så lång,
Och dagarne äro så tunga;
Det frestar wäl på för Flicka så ung:
Ack! huru skall härmed lefwa kunna?
Nej, werlden hon är mig så faselig swår,
Ja, hon sig förwärrar hwart år ifrån år.
Nu är det så tungt för mig att lefwa.
- Jag är wäl här i werlden ett fattig mans barn,
Jag hafwer hwarken gods eller gårdar;
Så tror jag at Herren han heljper mig ändå,
Ja, han wäl sig om mig wårdar;
Fast jag i sorg och nöd får äta mitt bröd.
Jag sorger efter dig, ja, in til min död,
Så länge som blodet i mig röres.
- Har jag ej mera tröst at förwänta utaf dig,
Så Herren Gud han dig wälsigne,
För hwartendaste ord du talat har med mig!
Haf tack för hwar stund och hwar timme;
Haf tack för hwar dag, haf tack för hwart år!
Men jag dig aldrig glömmer förr än jag lägges på bår,
Och de mig i jorden nedgömma. - Gud låte all ting för dig nu gå wäl,
Så länge du i werlden här skall lefwa!
Och at wi en gång finna salighet till wår själ,
För det wi här hafwen sträfwat!
Jag kan ej bättre önska dig min utwalde wän,
Än Gud låte mig dig finna en gång i himmelen,
Fast jag dig här på jorden ej får äga.
- Ty Herren han wet bäst huru det går,
Innan wi från werlden skola wandra;
Fast jag här får fälla så modiger tår,
Och söka mitt bröd hos andra;
Men Gud hjelpe mig, min Flicka så ung!
Fast jag nu skall lefwa i denna werlden tung:
Jag har als ingen hulder at wänta. - En gång skall du mig möta i himmelen hos Gud,
Och swara mig på dessa orden:
Hwad som du med mig talade när som wi war ihop
Och då wi lefden på jorden;
Men denna lilla tid har går wäl snart förbi;
Jag önskar at wi en gång hwarandra skall få si
I himmelen hafwa stor glädje! - Om jag torde wåga mig at gifwa dig de ord,
Som jag i min sorg har utgrundat:
Jag finner ej din like på hela denna jord;
Jag har så många ledsamma stunder.
Tag intet dessa ord till misstycke min wän:
Gud låte mig dig finna en gång i himmelen,
När som wåra dagar ha en ända! - Nu slutar jag min wisa alt med ett sorgset sinn,
Jag orkar ej längre att rimma:
För tårarne de rinna ner på min bleka kind;
Ack! du min söta wän dig besinna,
Hwad som uti denna lilla Wisan nu är,
Så kan du wisst weta at jag dig hafwer kär;
Nu slutar jag henne med tårar.
Strofer satta i kursiv ingår inte i trycken med 10 strofer.
Balladsångerskan 